För en minut se, kom två män i trettioårsåldern in genom entrén

"Jag ska ragga här." "Va?" "Ja, jag ska ragga här."

En man kom in på biblioteket idag och sa "Får jag läsa upp en dikt?" väntade inte på svar, läste ur minnet. Sen vägde han lite mellan hälarna och tårna, berättade att jodå, han att han var Sveriges i särklass mest litterära person, framstående spökskrivare och egentlig upphovsman till större delen av den samtida litteraturen. Han sa vad han hette och var han bodde och han gick.

Nästan genast glömde jag namnet. Nu leker jag med tanken på om han skulle tala sanning, skulle ha till slut beslutat sig för att avslöja alltihop, då blir min glömska en ödets tragiska ironi, en spik i meningslöshetens kista. Från barn och dårar hör vi sanningen. Från litterära män utan tänder.

Tystnaden här betyder just ingenting, men tomheten efter knubben Puo "Datorers påverkan på samhället" känns talande. Trodde du att det papperslösa samhället aldrig slog igenom? Kanske inte på bred front, men nischat, smalt, intill bokstödet.

Delfinkontakt

"Joan Ocean - Delfinkontakt. Att leva mångdimensionellt "

Du är vad du äter, du är vad du läser, och inte minst - du är vad du skriver.

På signum Oeaa "Allmän förmögenhetsrätt" är de två första titlarna skrivna av A. Adlerkreutz och C. Ankarswed. Du skriver vad du är. Härom veckan var en hel rad små tjocka gröna och röda volymer uppe från magasinet och vände, jag fann dem på en vagn och vägde dem i handen. "Sveriges ridderskap och adels kalender" från sent femtiotal och tidigt sextiotal. Förtecknandet och familjevapnen en företeelse man vill lämna där i dammiga magasin, men på referensavdelningen står i dessa dagar en till formatet större, blågul och blank "Sveriges ridderskap och adels kalender. Årg. 104(2007)". Födelse- och dödsår, yrkestitlar. Bredvid den står det en annan förteckning, över relevant utländsk adel och annat meriterat men inte adlat folk. Jag säger "Jahaja". Jag kliar mig i huvudet och säger "Jaha?"

"Jag har inte varit på biblioteket sen jag hade småbarn/ jag gick i seminariet/ jag slutade grundskolan/ 1979!"

Vad ska man svara? "Vi har funnits här hela tiden". Eller ett "Men nu är du här!", ett "Välkommen tillbaka!", ett "Du behöver inte bikta dig, du behöver inte gruva dig, du behöver inte skämmas. Du är den förlorade sonen och vi välkomnar dig med att slakta den fetaste kalven (eller hur var det nu?)."

Jag förstår dem inte. Jag tänker på ett jobb jag inte fick. Jag brukar säga att jag är glad att jag inte fick det, de hade rätt när de sa att jag hade svårt att vara "en i gänget", och det var viktigt. När jag sa "jag jobbar extra på bibliotek" sa de "Bibliotek, finns de kvar?" och jag tänkte "vad ska jag svara?"

Gör folk så på Konsum, gör folk så hos bilmekanikern? Gör folk så i stadshuset eller på arbetsförmedlingen?

Strax innan stängning stod jag, assistent 2, och språkade flyktigt med en av bibliotekarierna när en äldre dam krävde vår uppmärksamhet.

ÄD: Alltså ni ska bara veta att det har blivit någonslags ligghörna där borta (nickar mot ungdomsavdelningen); de ligger på sofforna!

A2 och B: … (A2 undrar om det verkligen kan vara så skandalöst att det bedrivs otukt inne på barn- och ungdomsavdelningen, men hinner inte riktigt fråga eftersom..)

ÄD:Ja, alltså man får inte plats att sitta, för de ligger överrallt på sofforna.

B: Jamen..

ÄD: Ska jag som skattebetalare behöva vara med och, ja alltså, jag får inte plats att sitta!

B: Ja men det finns ju faktiskt ganska många andra ställen att sitta på här, på övervåningen till exe…

ÄD: jaha, jaså det gör det, men ja, jag tyckte att ni borde veta. (backar ilsket iväg mot utgången)

Och någonstans här vill man ju bara bli arg: använda vänstern skällsord för högre klasser, men inspirerad av Bob Hansson kan jag ändå inte låta bli att istället hoppas att denna gnidenhet en dag ska få ge vika, att dessa trånga hjärtan skall öppnas inför glädjen att få tillhöra en kommun som förutom de för vuxna och stillsamma biblioteksbesökare reserverade övre våningarna och det huvudsakligen för vuxna tänkta "fiket" med dagstidningar, också väljer att lägga en miljondels promille av ens surt inbetalade skattepengar på att inreda en specifik barn- och ungdomsavdelning med läshörna, som barn och ungdomar dagligen uppsöker för att få ligga på klippansoffor från IKEA och läsa eller skriva bidrag till novell- och poesitävlingar, att dessa snorkiga näsor en dag skall vändas från den egna smala vägen (eller snarast garageuppfarten till tillvaro) och se (inte bara att man befinner sig inne på ungdomsavdelningen utan också) uppå den hoppets stjärna som tänds i varje empatiskt lagd människas bröst när man ser ungdomar trivas på något så ohippt som ett bibliotek och där inhämta kunskaper och anlägga grunden för en av de vanor som skiljer oss från djuren; läsningen, litteraturen!

Tarmmotorik.

Självhypnosskiva: "Tarmmotorik - Bli vän med din tarm och sluta oroa dig."

Nu ska alla sommarlån tillbaka, och tillvaron i lånedisken närmar sig nåt som liknar stress. Då faller i mina händer nåt lugnande. Marsvin den här gången! "Marsvin, lyckliga och friska" med en tofsboll på framsidan. På baksidan "Marsvin, så tar du hand om dem, så förstår du dem." Längre ner rubrikerna "Ett hem att trivas i", "Lär känna varandra", "Frisk och pigg". Ge mig en blårosa bok med fluffiga löften om ömsesidig kärlek, sysselsättning och sundhet.

Hylla N (geografi) är särskild, på flera sätt. Den är ett helvete att etikettera, eftersom allt utrymme ska utnyttjas, knappt en halvcentimeter av resehandböckerna tillåts vara utan tryck och den är nästan alltid i oordning eftersom böckerna ska sorteras efter författarnamn, serienamn, förlag eller platsnamn om vartannat. Men den är trevlig också. Jag menar inte själva guidningen eller reseboksestetiken, det får mig inte att dagdrömma mig bort utan att vilja stanna hemma. I stället nåt man inte får med bokhandlarnas reseböcker med blanka obrutna ryggar: I Hawaiiboken har jag hittat sand, i Istanbulboken visitkort till hotell och resturang, i Greklandsboken ett kvitto på en middag. Anteckningar och telefonnummer hit och dit, små beräkningar. Jag har alltid gillat dem, fynden. Bevisen på att böckerna har varit iväg, på plats, varit med om nånting. Jag plockar ur dem, har dem i fickan, sen slänger jag dem när byxorna ska tvättas. Det är ju bara papper, och i vår globaliserade värld rör sig allt överallt, för jämnan, men ändå. Ibland, jag tror det är det, känns det betryggande att veta: De kom iväg, de tog språnget, de gjorde det. De satt på Hawaiis stränder (eller åtminstone på stranden vid stugan och läste om Hawaii, för inte är det väl kattsand? Näe?) och de åt sin fetaost i Grekland och blundade mot solen, inte bara i köket och taklampan.

Andra vanliga fynd är förstås bokmärken och anteckningar (på lappar och direkt) i böcker. Lite sorgligt när det är privata fotografier, vy- eller tackkort. De kommer sällan tillbaka till den de tillhör. För anteckningar och understrykningar står studenter och galningar. Det finns de som sitter med rödpenna och rättar korrfel, människor som när det i deckaren står "dränkt som en kattunge" stryker under och i marginalen skriver (kommer inte ihåg titeln så jag kan inte leta fram, citatet därför inte ordagrant) "tråkig metafor. Kattungar borde vaccineras och märkas. Och så tar man oredentligt betalt, så höjer man statusen för djuret!". Det finns åsikter om allt, luftade på de märkligaste ställen.

För den som gillar ordning: Läs på om SAB:s klassifikationssystem